Jag brukar ofta påstå att korta låtar är bra "för att man ska inte tröttna, man ska vilja höra dem igen och igen...och igen", ungefär så. Vilket givetvis stämmer, annars skulle jag icke påstått det.
Men nu när jag snöat in lite på Neil Youngs drygt 18 minuter långar Ordinary People från Chrome Dreams II om jag inte för första gången i mitt liv kan ha haft fel, det är ju snarare så att när den tar slut så är man helt inne i harmonierna, ackordföljden, låten och man inte bara vill utan måste höra den igen. Det är som ett gift.
Det är samma sak som när jag lyssnar på min hembrända samling med alla versioner av Binary Finarys tranceklassiker 1998 jag har hittat (plus Kontakts Show Me A Sign på slutet såklart), basgången blir en lika stor del av mig som mitt hjärtslag. Även om jag blev döv skulle jag nog kunna njuta av den (lite svårare med Neil Young kanske)
Men jag vetefan, ibland vill man ju bara lyssna på Ramones Alive också.
Här är Binary Finary - 1998
Och här Ramones - Do You Wanna Dance Live 1981
Och sist men inte minst Kontakt - Show Me A Sign
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar